KONSTNÄRSSAMTAL PÅ ID:I 2014-01-25

Inledning av Annelie Wallin: 

Om tid, minnet och representation

Minnen är betydelsefulla, därför att minnen drar fram det förflutna till det närvarande, det öppnar för framtiden.

Men de har också betydelse rent bokstavligt, då de förmedlas genom ett material blir de minnet i sig själva.

Man kan betrakta minnet som en pulserande process, där vi själva är aktiva, kreativa subjekt i olika former av att minnas och glömma. Att kulturen skapar och återskapar sig själv genom att materialisera berättelser om oss själva, vår historia och vår framtid. En lek med bilder och minnen.

Historia uppträder ofta som objektiva sanningar om händelser i det förflutna, särskilt officiella sanningar om land, kultur- och fädernearv. Om vi granskar den officiella historieskrivningen utifrån termer av class, etnicitet, nationalitet och kön,  Då kan vi fråga oss: Kan det förflutna bli berättat på andra sätt?

 

Om Leken

Både Aristoteles och Platon skriver om leken, framförallt i relation till lärande: att leken och lusten är en förutsättning för all undervisning.

Lite vid sidan av dessa tankefåror står Goethe och Schiller, som båda definierar lek som något väsentligt hos hela människan, som något som genomsyrar det konstnärliga skapandet.

1795 skriver Schiller att leken är något som överbryggar dikotomierna, den tudelade människan kan åter bli hel, leken förenar känsla och förnuft.

"Ty för att med en gång äntligen säga det klart: Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är bara helt och hållet människa när hon leker."
(Schiller 1995 (1795), s 84)

 

Donald Woods Winnicott bygger vidare på Sigmund Freud
men kommer med nya intressanta teorier kring leken som ett tredje rum mellan inre och yttre verklighet.

För Winnicott är lekens tredje rum inte något som begränsas till barnåren utan något som vi bär med oss i alla typer av kreativa aktiviteter genom livet. Utvecklingen består istället i att vi såsmåningom lär oss att dela lekens tredje rum med andra människor. (Winnicott 1971)

 

Tomas Tranströmmer ur diktsamlingen ”En halvfärdig himmel” (1962)

 

En halvfärdig himmel

Modlösheten avbryter sitt lopp.

Ångesten avbryter sitt lopp.

Gamen avbryter sin flykt.

 

Det ivriga ljuset rinner fram,

även spökena tar sig en klunk.

 

Och våra målningar kommer i dagen,

våra istidsateljéers röda djur.

 

Allting börjar se sig omkring.

Vi går i solen hundratals

 

Var människa en halvöppen dörr

som leder till ett rum för alla.

 

Den oändliga marken under oss.

Vattnet lyser mellan träden.

Insjön är ett fönster mot jorden.

 

--------------------------------------------- 

Vi sitter i en gestaltning av ett historisk händelseförlopp som kan liknas vid ett landskap som bara delvis är kartlagt, den officiella historien är ganska tunn, lämnar stora områden i ett overbaliserat och immaterialiserat tillstånd.

Verken utgör en sammansatt bild av minnen. Varje verk i sig kan ses som en sammanställning av minnesfragment som konkretiseras när de målas upp på duken. Den nya bilden ställer sig framför den inre minnesbilden, interagerar med den, omskapar den. Kan man då säga att man också omskapar sin egen historia?